I värsta Göteborgs-Filippinska still börjar Lisa vända på stenarna för att visa baby krabbor och mamma och pappa krabbor till Jessicas förtjusning. Jag intresserar mig måttligt och tycker mest synd om krabborna ... Nästan lika synd som om pelikanerna som jag alltid sympatiserat mycket med. Dom här latmaskarna som alltid är för sega för att själva skaffa mat sitter trött i solen, ser ut som kalle anka kopior och väntar på att bli matade. Nä ser man så löjlig ut så är det synd om en.
Imorgon skall vi dock på husvisning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar